en-Manlig och kvinnlig energi

Den manliga energin har under mycket lång tid symboliserats av och förknippats med solen, och den kvinnliga energin med månen. Dessa symboler är ständigt återkommande i olika esoteriska visdomstraditioner. Om man låter jorden symbolisera människans avkomma, så blir solen fadern, månen modern och jorden barnet eller skapelsens slutprodukt. Balansen behöver upprätthållas på ett korrekt sätt.

Låt oss nu säga att det skulle vara enbart sol under dygnets alla timmar. Då skulle vår planet brännas upp och slutligen förintas. Om enbart månen skulle härska över dygnets alla timmar så dröjer det inte för än livet upphör att existera och hela världen vore djupfrusen. Samma sak gäller när det kommer till barnuppfostran - man måste hitta en balans mellan den manliga och den kvinnliga principen, annars blir det för mycket av antingen det ena eller det andra. Vad jag menar med det är, att jag utifrån ett esoteriskt perspektiv anser att alla människor, oavsett kön, har både manliga och kvinnliga principer och egenskaper inneboende. Man kan även kalla dessa principer för yttre och inre verkligheter. Det manliga i form av handling, utåtagerande, eldens drivkraft, det exoteriska och annat som har med utsidan att göra. Det kvinnliga i form av intuitiva förhållningssätt, fördolda upplevelser, emotionell visdom, vattnet och djupet därunder, det esoteriska och annat som har med det inre att göra. Detta skulle kunna vara en direkt parallell till "Yin och Yang", eller den svarta och den vita pelaren som man kan hitta på Översteprästinnans kort i en tarotlek. Här har vi den eviga balansen som måste upprätthållas - balansen mellan det yttre och det inre, solen och månen, det extroverta och det introverta, mellan ljus och mörker.

Om vi nu återgår till barnuppfostran, så behöver man utifrån det andliga och esoteriska perspektivet lära barnet att upprätta en balans mellan det yttre och det inre. En balans som så småningom kommer att bli helt avgörande för hur det nya livet kommer att klara av att hantera denna verklighet. Men detta gäller såklart inte enbart barnet, utan det är någonting som berör alla människor. Har man inte kunskap om sig själv och sitt inre, så kommer man förmodligen heller aldrig att riktigt förstå varför den yttre verkligheten ter sig så som den gör. Avsaknaden av förståelse mellan det yttre och det inre kan med lätthet innebära att man inte äger någon förmåga alls till att begripa hur ens egna handlingar påverkar andra och vilka konsekvenser det kan innebära. Har man inte någon som helst förståelse för hur den psykologiska eller emotionella människan fungerar, så blir därmed följdverkningarna av detta att empatiskt förmåga och intuitiva känslospröt lyser med sin fulla frånvaro. Hur ska en människa kunna förstå en annan människa om han eller hon över huvud taget inte begriper sig på sig själv? Det är omöjligt, i alla fall om man frågar mig. Jag skulle även vilja påstå att en sådan människa - som inte är i kontakt med sitt inre - är i någon mening handikappad och icke funktionsduglig som samhällsmedborgare. Det kanske låter kontroversiellt, men då vill jag uppmana till att läsa några rader i kvällspressen, eller att ägna några ögonblick till nyheterna på tv. Kan det verkligen vara medvetna människor som ställer till alla bekymmer både i vårt egna samhälle och världen i övrigt?

När det kommer till det yttre och allt som vi tar för givet i vår fysiska värld, så kan det även där bli mycket komplicerat om man inte har minsta förmåga till att förstå hur den ena händelsen skapar den andra. Att bara leva i den yttre verkligheten kan bli minst lika förvirrande som att tappa bort sig i det inre dunkla landskapet. Att bara leva efter den manliga principen - alltså det yttre - kan snabbt resultera i att man blir en så kallad "materiens fånge". Med andra ord så fastnar man i sådant som enbart går att se och ta på, vilket i sin tur innebär att ingenting bortom det soldränkta landskapet kan existera i ens föreställningsförmåga. En sådan människa ser förmodligen inget värde alls i att ägna sig åt det stora inre arbetet (Magnum Opus). Samma sak gäller dem som har fastnat i månens landskap - i det fördolda. Den människan kanske inte ser något värde alls i det yttre materiella. I värsta fall så kommer man att förlora sin finkänslighet och omvårdnaden för andra människor och alla andra yttre företeelsen som kunde förbättras. Men den människa som är fångad i det fördolda kanske helt slutar att bry sig om världen, vilket då i sin tur innebär att man blir ignorant och likgiltig inför andra människors lidande och materiella tillkortakommanden.

Om ett barn som växer upp i denna värld ska kunna bli en frisk och tänkande individ, så är det mycket angeläget att det finns vuxna som kan vägleda och lära barnet om båda dessa världar. Både den inre och den yttre verkligheten och att balansen däremellan måste upprätthållas. Här handlar det i första hand om barnets egna balans, och dess inre och yttre krafter samt motstridigheter - balansen mellan den inre verkligheten och det yttre handgripliga görandet.

Människor är som tveeggade svärd, och med det menar jag att man kan välja att hugga åt det ena eller det andra hållet. Vad jag syftar på är att man kan välja att göra gott eller ont. Ett svärd kan användas som ett verktyg eller som ett vapen. Det är den människa som håller i svärdet som avgör huruvida det ska användas till konstruktiva eller destruktiva ändamål. Var och en tänker ju utifrån sitt eget huvud, men frågan är bara vad som finns där innanför pannbenet, och om det finns något av verkligt värde? Vad är det egentligen som uppfyller oss, och vilka erfarenheter har vi med oss i ryggsäckarna? Våra kunskapsförråd blir totalt avgörande då vi ska börja orientera oss i den här världen. Vi kan endast välja utifrån det som vi vet, och framförallt det som vi är medvetna om hos oss själva, och det vi känner till. Den människa som inte känner sig själv tillräckligt bra kommer att vara en främling inför sig själv. Besluten kommer med största sannolikhet att vara tafatta eftersom man inte med säkerhet vet vad man ska göra med sitt liv. Ett sådant leverne borde gå att jämföra med att befinna sig i en grotta, eller att man vandrar vägen fram med skygglappar, och på så vis förlorar en väsentlig del av sin perceptionsförmåga. Med andra ord är sikten grumlad, och då blir både beslutsfattande och slutledningsförmåga också därefter.

Ett sätt att råda bot på detta innan allt för stora skador uppstår, är att börja i tidig ålder. Det är här som föräldraskapet kommer in i bilden. Vem förutom föräldrarna ska kunna lägga grunden för barnet som möter världen under den första tiden i sitt liv? Vem förutom föräldrarna har makten under de första åren att bygga goda grundförutsättningar för barnet? Det är förmodligen även här som den destruktiva starten på livet också har sin början. Psykiska sjukdomar och traumatiska skador kan nog många gånger ha sitt ursprung i de rådande förhållandena under uppväxten. Detta i sin tur är något som man kanske får tampas med under resten av sitt liv för att komma till rätta med. Hur många människor finns det inte som säger sig ha haft en fruktansvärd uppväxt med kaosartade hemförhållanden? Faktum är att det är ganska många. Alldeles för många.

För att på något sätt återknyta till det första som hade med manlig och kvinnlig energi att göra, eller solen och månens förhållande till varandra, så vill jag ännu en gång belysa att detta är principer och krafter som vi alla har inom oss. Det är mycket lätt att bli misstolkad när man diskuterar med den här formen av terminologi. Vad jag menar med det är att en människa som inte har studerat det esoteriska kan mycket lätt dra slutsatsen att man talar om män och kvinnor i största allmänhet. Men utifrån ett esoteriskt perspektiv är sådana diskussioner tämligen platta, trångsynta och felmotiverade.

Solen är symbolen för det yttre och det synliga. Där solen lyser ligger ingen skugga - inget är fördolt eller bortom det synliga. För att knyta an till tarotsystemet så kan man utan några problem påstå att solen hör ihop med elementen eld och luft. Elden hör ihop med handlandet, det eldiga utåtagerandet och allt som sätter saker i rörelse. Luften hör ihop med det logiska tänkandet och intellektuella processer. Månen i sin tur hänger tätt samman med elementen vatten och jord. Vattnet är symbolen för det intuitiva, det känslomässiga och djupa som döljer sig under ytan. Jord är förknippat med exempelvis moder Gaia, den närande jorden och befruktningen. Allt detta är en mycket enkel beskrivning av manliga och kvinnliga principer som alla människor väljer att ta del av, eller väljer att inte samverka med. Men vi är alla i behov av att det existerar en harmoni mellan vår yttre verklighet och vår inre värld. Innan denna symbios är medvetandegjord eller någorlunda uppnådd så kommer vi att sväva i ett omedvetet mörker.

Hur ska vi kunna ändra vårt handlingsmönster om vi inte är medvetna om hur vi i nuläget beter oss, eller hur det påverkar både vår omgivning och oss själva? Hur ska vi kunna sortera upp i vårt emotionella kaos om vi vägrar att känna vissa känslor, eller om vi hela tiden trycker undan eller medicinerar bort minsta känslomässiga vågskvalp? Hur ska vi kunna programmera om våra tankar om vi inte ens är medvetna om varför vi tänker som vi gör, och om det över huvud taget finns någon substans eller sanning i det som pågår rent intellektuellt sett? Vems tankar är det egentligen som vi tänker? Är det våra egna eller någon annans? Hur ska vi kunna leva ett drägligt liv eller vara vid god hälsa om vi bortser från allt som är kroppsligt och materiellt uppbyggande? Inget av detta är möjligt att komma till rätta med om vi inte får lära oss hur vi själva fungerar eller vad det innebär att vara människa. Den tragiska kontentan av alla de missförstånd och all förvirring som är rådande i samhället, är att folk inte vet varför det har blivit som det har blivit. Jag vill påstå att orsaken till det mesta av eländet vi ser och hör talas om beror på den totala avsaknaden av värdig och grundläggande kunskap om hur verkligheten fungerar. Hur ska en eller två människor kunna uppfostra sina barn om de inte vet något som har ett verkligt och grundläggande värde? Det enda som kommer att hända är att man för sin egen omedvetenhet vidare till nästa generation, och den generationen gör sedan likadant med sina egna barn. Så här fortsätter det, och så har det alltid varit. Om en förälder inte har en aning om hur denne ska hantera sina egna känslostormar, hur ska man då kunna lära sina egna barn att göra detta? Detta är både tragiskt och komiskt på en och samma gång. Det tragiska har naturligtvis att göra med sanningshalten i dessa påståenden ovan. Även den största förnekare av verkligheten vet nog med sig att de knappar som jag trycker på genom denna text sätter igång någonting, och att det i någon mening är sant. Det komiska har nog att göra med en enda sak, och det är förmodligen att själva skrattet fungerar som ett skydd för att inte bli överväldigad av all galenskap och dumhet som går i arv. En annan sak som är enormt komisk är att gemene man inte under några som helst omständigheter vill höra talas om sanningen. De bli rosenrasande av att någon försöker rädda dem från lögnernas skuggvärld. Detta är både en bitter och skrattretande erfarenhet, att så många hellre väljer lögner och illusioner framför sanningen. Jag vet också att detta är någonting som inte går att göra så mycket åt. Man får helt enkelt välja sina strider och diskussioner, och man får ha en fingertoppskänsla för vilka människor som det över huvud taget går att föra ett fruktsamt samtal med. Samtidigt finns det väldigt många som av hela sitt hjärta längtar efter en högre mening med sina liv och de är ständigt sökande efter nya kunskaper och sådant som kan lyfta dem ur vardagstristessens boja. Sådana människor är mycket intressanta att föra samtal med och ett möte med en sökare kan innebära många nya insikter med upplyftande eftersmak. Men tyvärr finns det en majoritet som inte vill höra talas om någonting som har med personlig utveckling att göra. Jag antar att det enda man kan göra är att lämna dessa individer åt sitt egna ödesval. Det går ju ändå inte att förändra någon annan. Skillnaden görs dock i samma ögonblick som någon ber om hjälp eller önskar att få veta mer om någonting. Av fri vilja kan vi besegra de absolut högsta bergen. Men vi är dömda till att misslyckas fatalt då vi följer någon annans vilja eller påträngande önskemål om hur vi ska leva. Vi kan inte leva någon annans liv eller bosätta oss som slavar i någon situation. I samma ögonblick som vi börjar förminska oss själva eller förneka våra innersta önskedrömmar, så har vi också påbörjat en process av förintelse. Och vem är det vi förintar? Oss själva och ingen annan.

Med hjälp av rätt verktyg och grundläggande skolning om hur vi själva fungerar, så kommer vi att kunna konstruera vår egen verklighet så som vi vill ha den. I regel krävs det att en människa når sin yttersta botten innan hon vaknar. Men frågan är om en sådan tärande start på den personliga resan verkligen är nödvändig i alla lägen? Jag tror att det finns andra sätt att börja på, men då måste det ske tidigare i livet, under barndomens första kritiska år. I annat fall får man kanske städa upp andra människors skräp och sopor som har etsat sig fast i vårt egna sätt att tänka, känna och handla. Vi måste alla reflektera över vad det är vi gör och hur det påverkar andra. Varje bumerang som vi kastar kommer så småningom tillbaka. Frågan är bara vad den för med sig, och frågan är om vi är medvetna om dess returnering till dess rättmätiga ägare - alltså oss själva. I många fall kommer bumerangen tillbaka i full fart och träffar oss i huvudet, och varje gång är det som en överraskning. Detta kan man råda bot på genom bland annat den esoteriska visdomstraditionen, där resans mål är att lära känna sig själv.

Staffan Stridsberg