en-Granska - Reflektera

13/01/2019

För att kunna granska verkligheten, av vilket slag det än må vara, så krävs det att vi är sanna och ärliga. Annars kommer denna granskning att likna en dålig teaterföreställning. Vad menas då med detta?

Om en människa lägger ner timmar på att bygga ett torn, och sedan tar några steg tillbaka för att betrakta sitt arbete. Vad är det då man har framför sig? Låt oss säga att det är ett hastverk och slarvigt konstruerat - det lutar till att börja med, och tornet är knappt helt mellan hålen. Kan tornets skapare då vara såpass ärlig mot sig själv att han eller hon erkänner att det inte blev så bra? Eller säger man: "Det här blev ju helt fantastiskt". Dessutom kanske byggmästarens medmänniskor också säger att det var ett fantastiskt konstverk som pekar upp i skyn, trots att det förmodligen kommer att falla ner i småbitar vilken stund som helst. Det kanske åtminstone står pall fram till nästa vindpust.

Är det verkligen sunt och friskt att ljuga för sig själv på det viset? Hur många ögonbindlar har vi på oss egentligen, eller solglasögon?

Men låt oss nu istället säga att byggmästaren - som för närvarande verkar ha tummen mitt i handen - har förmågan att vara ärlig mot sig själv. Då kanske man kan konstatera att det inte blev så bra. Fast det innebär ju inte nödvändigtvis att man har misslyckats med sitt åtagande, utan det kanske bara var ett första försök - en läroprocess.

Byggmästaren har då ett visst mått av självrespekt och medvetenhet, vilket leder till att man river ner det lutande kråkslottet. Det var helt enkelt ingen bra skapelse. Men nu är frågan om man ska prova att göra om och göra rätt?

Byggmästaren har nu inte tummen mitt i handen denna gång, utan minns sina misstag och undviker att göra dem på nytt. Visst är det jobbigt att börja om från grunden, men den tidigare erfarenheten och misslyckandet gör att det går lite lättare och snabbare den här gången. Tålamod är ju en dygd, vilket gör att byggmästaren inte ger upp sitt försök att bygga det som visionen från de inre domänerna har visat.

Efter mycket slit så står nu tornet färdigt. Den här gången pekar det rakt upp mot skyn och konstruktionen är stadig och elegant. Byggnaden symboliserar byggmästarens inre med allt vad det innebär. Någonting har omvandlats från ostadigt, fruktlöst, farligt för andra och dömt att misslyckas, till en stabil grund och stadig konstruktion som är ämnad att stå pall för alla väder och vindar. Med andra ord så speglar det övre det undre, det inre det yttre, det högre det lägre och det osynliga det synliga. Byggmästarens inre tillstånd speglas i de yttre och fysiska manifestationerna. Du är byggmästaren i ditt eget liv, så frågan är hur du kommer att bygga och vad du kommer att konstruera? Granska dig själv och dina manifestationer så kommer ditt inre att bli mer förståeligt för dig. Vad har du skapat utifrån det högre perspektivet, eller det inre osynliga? Vad säger egentligen den inre rösten - den gudomliga essensen inom dig?

Författare: Staffan Stridsberg