Den tredelade verkligheten

11.04.2018

I. Drömmar

Alla har vi drömmar om vad vi skulle vilja göra med våra liv, eller åtminstone har vi någon gång haft det. Det kan handla om barndomsdrömmar, eller en inre längtan, efter att få göra någonting som inger en känsla av att det skulle tjäna ett högre syfte. Detta högre syfte kanske inte bara skulle tjäna oss själva i det långa loppet, utan även våra medmänniskor på samhällsnivå, men också dem som står oss närmast. Förmodligen är det som så, att om idealbilden av vårt egna liv kunde bli till verklighet, så skulle vi också kunna bli den bästa versionen av oss själva. Om vi får ägna oss åt det som vi drömmer om och längtar efter, så kommer vi nästan per automatik kunna förgylla fler dagar varje år med någon form av lycka. Detta i kontrast till hur vi spenderar våra dagar i nuläget, ger en vink om var vi befinner oss i livet just i detta nu. Men det blir också en påminnelse om hur det egentligen skulle kunna vara, vilket med största sannolikhet är en indikation på att vår strävan och längtan - i ärlighetens namn - kan likna raka motsatsen till det som vi upplever här och nu.

Kontrasten som skapas mellan skillnaderna då man jämför sin livsdröm med den nuvarande livssituationen, bör man likna vid en kompass. En vägvisare som i alla väder står kvar och visar vilken riktning som man egentligen borde färdas i. Valet är nu ditt om du vill ta en ordentlig titt på kompassen, eller vägvisaren, och sen fråga dig själv varför du inte börjar resa i den riktning som du längtar efter. Finns det hinder som ligger i vägen? I så fall; kartlägg dem med noggrannhet och svara på denna fråga: Vad måste du offra för att byta riktning i livet?

Kanske kommer du fram till att offret är för stort - alldeles övermäktigt - vilket i sin tur leder till att du fortsätter att trampa i samma fotspår. Här krävs sant mod om man vill skapa förändring. Det finns ingenting i livet som är gratis, tyvärr. Allt har ett pris. Frågan är bara hur högt värde man sätter på en besannad livsdröm? I slutändan kanske det är värt att leva under osäkra och ovissa förhållanden, en kortare eller längre period i livet. Priset och offret för att fortsätta trampa på samma gamla stigar är kanske avsevärt högre än det som man får betala för ett förverkligande av sig själv. Så min fråga är: Vilket värde sätter du på ditt eget liv?

II. Målsättningar

När vi har kommit upp lite i ålder så anser kanske många att vi borde lämna barndomens drömmar, och i stället fokusera på den så kallade verkligheten. Frågan är bara vems verklighet det är vi ska fokusera på, och vem är det i så fall som dikterar villkoren för den världsbilden?

Vid en närmare granskning så brukar de flesta komma fram till att de hela tiden tvingas leva efter någon annans melodi. Sanningen innebär kanske att vi alla lever efter någon annans tongångar, om man nu ska vara riktigt krass. Men vem är det då som spelar melodin och vem är det som håller i dirigentpinnen som tvingar oss till doms? Går det att förändra melodin? Eller går det att ringa in någon form av problemområde där själva diktatet kommer från? Går det ens att hitta någon yttre oroshärd, eller kärna, där illvilja och hinder har sitt ursprung?

Det skulle vara mycket behändigt om man kunde spåra alla brustna drömmar och förhindrande omständigheter tillbaka till någon form av centralpunkt. Frågan är ju bara om det går? Vad är det i så fall vi kommer att hitta där - i kärnan, eller källan - som är ursprunget till allt som existerar för oss här och nu? Tänk om det enda som vi hittar är en helkroppsspegel, och däri vår egna reflektion. Kanske är det vi själva som är källan - knutpunkten - där vi antingen kan välja att sammanbinda eller lösgöra. Vad är det i så fall som vi binder eller frigör? Det är kanske oss själva, vår inre potential och vår fantastiska förmåga till uppfinningsrikedom?

Eftersom vi betraktas av både vår omvärld, och oss själva, som vuxna individer, så tvingas vi många gånger att lägga sådana filosofiska funderingar åt sidan. I stället förväntas vi att vara ständigt samhällsnyttiga varelser, med jordnära, förnuftiga och ibland helt urholkade och tomma målsättningar. När jorden kallar så är den "sanna" verkligheten som sådan, att vi tillåts existera och verka inom endast ett avgränsat område. Likt ett ingenmansland där olika fronter pressar ihop oss till en skärva av vad vi egentligen är ämnade att vara. Den inre potentialen går därmed förlorad, och sen står vi där med byxorna nere - mitt i skottlinjen.

När man väl orkar ladda om och kliva ur sin egen skyttegrav så får man alltid intaga noggrann försiktighet. Alltså, när man vill bearbeta sin personliga livshistoria och ha reflekterande samtal om det som är betungande - då gäller det att ha en fingertoppskänsla. Att öppna sig för vem som helst är inte nödvändigtvis en god idé. I värsta fall så får man empatilösa svar tillbaka, som exempelvis: "Sånt är livet", "du måste försöka vara realistiskt", eller "ryck upp dig". Sådan respons är till ingen nytta. Men den människa som inte äger verktyg till att förstå bättre, och inte har någon som helst förmåga att sätta sig in i en annan människas situation, kan heller inte begripa att sådan respons är fullkomligt nedsättande. Man skulle exempelvis aldrig säga så till en människa som är förlamad och av den anledningen är bunden till en rullstol. Det beror på nog helt enkelt på det alldeles uppenbara, vilket betyder att den som till och med befinner sig under gränsen till vad som i folkmun kallas för "normalbegåvning", kan med hjälp av synen se att det finns ett uppenbart problem. Men när det kommer till de inre processerna och den existentiella oron, då behövs andra former av känselspröt. Det är här som den empatiska och möjligtvis intuitiva förmågan kommer in i bilden. Om en människa genomgår någon form av kris, eller låt oss säga; transformationsprocess. Då kan man inte agera som om ens medmänniska vore tillverkad av härdat stål. Vissa skeden i livet gör människor mycket sköra och ömtåliga. Tyvärr finns det allt för många medborgare som saknar all förmåga till att förstå detta. Man ser helt enkelt inte sin medmänniskas lidande, och det finns ingen genuin empatisk förmåga till att känna medlidande. Just av den anledningen får man höra kommentarer av dessa människor som: "Ryck upp dig", "ta dig i kragen", eller "så kan man inte tänka". Frågan är vad som kan vara värre att höra än att man inte har rätt till sina egna tankar och känslor? I min värld är detta ett övergrepp, och det visar samtidigt utvecklingsnivån på de individer som alltid brukar dessa fraser vid mycket illa valda tillfällen. Det jag undrar är naturligtvis hur långt en sådan människa har kommit i sin personliga utveckling, då man har mage att säga "ryck upp dig" till någon sliter dagligdags med exempelvis psykiskt lidande, eller sin existentiella oro.

III. Yttre påtryckningar

Det är väl ändå här som man hittar de riktiga bojorna och hindren? Vi har hela tiden krav på oss, och de kraven ser naturligtvis olika ut beroende på vilken människa man frågar. En del har inte fullt så många krav på sig som andra, medan vissa mer eller mindre lever med en snara runt halsen.

Man kanske har tagit på sig mer ansvar än vad man egentligen klarar av, eller så har livet gjort en helomvändning på grund av olika omständigheter. Nog tycker jag att det är lika bra att erkänna, att det i realiteten existerar episoder i våra liv då vi är totalt maktlösa inför olika omständigheter. Det finns dem som går i bräschen för ett förespråkande av att allt handlar om hur vi tänker om den situation vi befinner oss i. Att lösningen på alla våra bekymmer, oavsett om de är existentiella eller materiella, ligger endast i vad vi tänker. Faktum är att det finns många nyandliga strömningar i vårt samhälle som helt och hållet bortser från en människan personliga livshistoria, psykiska hälsa, materiella- och kroppsliga välbefinnande. I vissa situationer så spelar det ju ingen roll vad man tänker - det förändrar inte olyckliga yttre omständigheter. Men visst går det att invagga sig själv i någon form av självbedrägeri i alla rådande situationer. Frågan är väl bara om det kan förändra utgången, eller resultatet?

Samma är det med synen på frihet. En del säger att frihet är ett sätt att tänka. Men försök i så fall att övertala en apa i bur om det, eller någon som sitter i fängelse. Det går att fly i tankarna - en stund - men när man slår upp ögonen igen så är fortfarande gallren kvar. Den människa som kan tänka bort buren och sedan kliva ut i det fria skulle jag verkligen vilja träffa. Frihet hittar man enbart då man är verkligt fri, på riktigt. Allt annat vill jag mena är ingenting annat än olika nyanser av självbedrägeri.

De yttre påtryckningarna kan bli som fängelsegallret, och det kan ske på nolltid, att hela ens tillvaro förvandlas till en inhängnad. Frågan är då bara hur man tar sig ut ur sitt fängelse? Eller är det kanske så att de flesta sätter sig i en gallerbur av egen fri vilja?

Tänk om det är priset som man får betala för att leva upp till alla krav och yttre påtryckningar. Eller är det kanske så att vi alla sitter fängslade i större eller mindre utsträckning? Alla måste ju försörja sig på något sätt, och vi måste alla ha pengar på kontot då vi ska handla mat. Kläder ska man ju ha på kroppen också, vilket inte är speciellt billigt. Sedan behöver vi tak över huvudet, vilket absolut inte är gratis. Av dessa konstateranden; att vara mätt i magen, ha varma kläder på kroppen och tak över huvudet, kan man med enkelhet dra slutsatsen att det i dagens läge inte är några medfödda mänskliga rättigheter. För att få de grundläggande behoven tillgodosedda så betalar gemene man ett svidande högt pris. Detta i form av tid, hälsa och det stora avkallet på sig själv.

Staffan Stridsberg

Vad är det du drömmer om?

Som Staffan skriver i början av sin text. Vad är det du ville med ditt liv, vad var det för drömmar du hade med dig som någonstans kanske slocknade på vägen? Varför har drömmen slocknat? Vad är det som hindrar dig?

Ofta lägger vi våra drömmar åt sidan just för att vi rättar oss efter andra på något sätt. Det kan vara för att vi får höra att det inte går att livnära sig på sin hobby och tror på detta som en sanning innan vi ens har provat. Att drömmen är tilltryckt kan också bero på att vi sätter våra barn, vår familj i första rummet med en tro om att förverkligar jag mig själv så kommer min familj inte att få det dem behöver.

Vad är det som hindrar dig? Vad är det för tanke som skrämmer dig att inte våga testa eller inte vilja lägga tid på dig själv? När du erkänner den tanken för dig själv kan du börja att analysera den för att sedan kunna göra medvetna val.

Om det är en situation som hindrar dig, behöver du ta hjälp utifrån för att lösgöra den eller behöver du helt enkelt bestämma dig för att förändra den?

Om det är en person som håller dig tillbaka, behöver du lämna den relationen för att kunna frodas? Behöver du bli tydligare i kommunikationen för att kunna förklara vad du behöver för att må bra.

Om det bara är en tanke om att du kommer att misslyckas så behöver du stärka dig själv. Få tillbaka tilliten och tron på att du är starkare än vad du tror.

Allt detta kan du förverkliga genom olika kurser, böcker och genom reflektion och förståelse för dig själv. När du vet vad som hindrar dig kan du lättare göra något åt det, eller hur? Vi kan inte ändra på ett problem om vi inte vet orsaken till det. Om du vill ha hjälp att lösgöra dig från samhällets eller familjens påverkan så är mitt förslag till dig att gå kursen omgivningens påverkan som finns här på Livsinspiration. Om det är tanken du vill arbeta med kan du testa Tankens kraft.  Om du vill arbeta med din intuition och stärka dig själv kan jag varmt rekommendera andlig utveckling. Det finns flera övningar här på portalen, men den bästa rekommendation jag kan ge är Tarotskolans helgkurser :)

Väl mött kära vän

ThereseElisabeth