Min Historia

Idag är en dag av uppgivenhet samtidigt som det kommer en beslutsamhet av att nu får det vara nog. Som vanligt är allt dubbelt på samma gång.
Ja, jag blir också uppgiven, ledsen och frustrerad. Jag är på intet sätt förskonad från lidandet som det fysiska livet innebär. I mitt andliga liv är allt redan närvarande. Men hur ska jag göra för att transformera ner det i mitt fysiska liv. Däri ligger uppgivenheten idag. Jag handlar varje dag framåt, ändock står jag och stampar. vad är det som fattas?
Även om jag ser klart att jag kan skapa vad jag vill, att alla möjligheter finns där, hur mycket får det lov att kosta? Hur mycket till behöver jag offra för att komma dit? Handlar allt om att offra, vad vi är villiga att bortse ifrån för att nå våra mål.
När allt detta kom över mig idag så bestämde jag mig. Nu får det räcka. Nu tänker jag inte kämpa mer om det inte ger resultat. En vecka ger jag guider, vägledare, änglar, gudinnor och universum som är med mig. Det som inte genererar i någon förändring eller resultat veckan som kommer åker i graven. Nu menar jag det. Nu är det dags att visa vägledning på allvar.

Det jag fick till mig var att jag ska skriva ner min historia om vad det är jag vill åstakomma och varför. Därför ger jag er detta inlägg idag.
Egentligen har jag hela livet varit och blivit rustad. Även i liv innan denna inkarnation. Alltihop hör ihop med varann. Därför är det svårt att veta vart jag ska börja historien.
När jag fått upp minnen av tidigare liv har jag varit en rebell samtliga gånger. Jag har sagt vad jag tror på och därför fått leva ensam, fått älskade avrättade eller fått sätta livet till själv på grund av detta. Jag har många gånger levt långt efter mina kära försvunnit och fått känna kärlekens ensamma sida, våndan och ångesten av längtan efter de som livet tagit ifrån mig. Varje liv har handlat om kärlek. Hur stark kärlekens kraft är. Hur smärtsam den är när vi inte känner oss hela. Hur längtan kan slita oss sönder inifrån och ändå lever man. Hur människor som innehar makt förstör och lemlästar familjer för att bevisa sin makt för andra. Det har känts som att jag har förlorat gång på gång. Kärleken har förlorat. Samtidigt vinner den varje gång när vi återförenas i livet efter detta. Kärleken dör aldrig, Den kan bara omvandlas. Kärleken är allt. Men vilket pris är vi beredda att betala för att få uppleva den?

Det liv jag lever idag har varit gott på många sätt men även smärtsamma på många andra punkter. Jag har alltid varit omgiven av en familj som uppskattar mig, som tror på det jag gör, som tror på min förmåga. Som lyssnar och finns där när jag behöver hjälp. Alla har inte denna förtur in i livet och för det är jag evigt tacksam.
När jag började skolan var inte alla lika omtänksamma. Många var elaka redan från start för att på något sätt var jag annorlunda. Jag förstod aldrig varför, det gör jag fortfarande inte alltid. Det jag inte förstår är varför människor behöver vara elaka mot varandra. Varför man är så rädd för det som är annorlunda. Jag förstår heller inte vad jag är som är så annorlunda. Samtidigt förstår jag att den som är elak mot en medmänniska inte mår gott. Denne är inte i kontakt med sitt hjärta. Den har inte haft samma goda förutsättningar som jag haft med en kärleksfull familj.
Hela min skoltid var tuff på många sätt. I stort sett dagligen fick jag höra någon kommentar om att jag inte skulle tro att jag var något, att jag inte fick vara med eller att ingen skulle tycka om mig för jag var så ful eller hade fula kläder. Det spelade egentligen ingen roll vad jag gjorde. Kommentarerna kom ändå. Ibland sa jag ifrån, att de skulle sluta, att jag inte gjort något. Svaret blev oftast åter igen tro inte att du är något. Jag stod aldrig helt utan vänner. Jag hade vänner hemma som jag umgicks med och jag hade även några jag umgicks med i skolan. Så helt ensam stod jag inte. Det är jag oändligt tacksam över, vem vet hur det hade påverkat mig annars. Högstadiet var bättre än innan. Jag hade flera nya vänner som jag umgicks med, Vi hade kul ihop, vi tyckte om varandra och kommentarerna haglade inte lika tätt som tidigare även om de fanns där.
Gymnasietiden  var en befrielse från plågoandar som valde andra skolor att gå på.
Nu blev det istället en ny kamp i att visa sig duglig inför betygen jag ville få. Jag slet som ett djur många gånger. Men oftast fick jag höra att de högsta betygen inte räckte till mig. Det fanns andra som var duktigare än jag och den tidens betygssystem, vad jag har förstått, byggde på att lärare inte kunde ge för många i en klass högsta betyg. det var i alla fall vad jag fick höra. Jag gick ändå ut med bra betyg, det ska jag väl inte säga något om men jag kände ändå ett sting av att det hjälpte inte att kämpa, resultatet kom inte ändå.

Jag kom ut och började arbeta i vården, som mellanstadielärare, som förskolelärare och inom saabs väggar i Trollhättan. På det sistnämda mötte jag min make som med all sin kärlek ger mig min trygghet. Jag hade under en tid funderat på en utbildning till barnmorska. När jag fick mina barn växte det sig starkare. Jag gjorde en ansökan till sjuksköterskeprogrammet och sa högt till mig själv att är det meningen att jag skall göra detta så ger ni mig en plats nu. För jag kommer inte att söka igen. Sista platsen blev min. Här kände jag mig hemma. Kunskaperna jag inhämtade berikade mig och jag växte som människa.  Ett tag innan jag kom in på höskolan hade jag börjat gå mediala kurser. De gav också ett nytt perspektiv på tillvaron och det var en spänning som drev mig vidare. Även denna arena kändes hemmavan då det visade sig gång efter gång att jag hade en stor fallenhet för att arbeta med andekontakter och känna av människor. Jag förstod att jag alltid haft förmåga att känna det som andra inte gjorde. Att jag kände bakom människors skal och kunde förstå hur de upplevde sin tillvaro. I takt med kunskaperna jag utvecklade på högskolan förstod jag också hur psykiatri och psykologi fungerar rent biologiskt.
Som sjuksköterska arbetade jag många år inom bemanningsbranschen där jag utvecklades genom alla arbetsplatser och människor jag mötte. Tills jag mötte stagnation. Efter några år blev det nämligen samma typ av arbetsplatser jag hamnade på, det blev ingen utveckling längre och framför allt blev arbetsmiljön allt hårdare. Tidspressen enorm och kraven på dokumentation i olika program hårdare. Det genererade i att för att klara alla krav som sattes på oss fick jag dela ut fler lugnande tabletter för att jag inte hann med människan. Jag var otroligt stressad.

Så snubblade jag över en annons om en resa som jag kände direkt att jag måste vara med på. Tillsammans med min syster reste jag en vecka till Kos där vi under kursen fick väcka ut och in på oss själva. Jag har aldrig skrattat och gråtit så mycket under en och samma vecka. Efter resan var jag inspirerad i att jag ville hjälpa människor att få samma upplevelse som jag fått med mig under denna vecka. Att de skulle få känna sig levande igen. Jag förstod att jag inte kunde arbeta kvar som sjuksköterska om jag skulle fortsätta att kunna känna mig så levnadsglad som jag gjorde då.
Jag startade företag där jag började rikta in mig på andligheten. För jag visste att med tarotkortens hjälp, som jag arbetade med sedan långt tidigare, kunde jag hjälpa människor att förändra något inom dem själva. Jag hjälpte dem att skapa en tro på sig själva. Jag fortsatte att vidareutveckla mig själv samtidigt som jag utvecklade företaget mot en hälsoinriktning. De kurser jag gick inom känslornas betydelse hur de påverkar kroppen, regressionskurser samt framför allt genom att bearbeta mina egna känslor, mitt eget liv och förstå det ansvar jag själv har för att jag ska må bra var starka processer. Samtidigt som vi har det egna ansvaret behöver vi också varandra för att livet ska kännas helt. Samtidigt som det innebär mycket smärtsamma känslor för att rena sin kropp innebär det också en ny medvetenhet. En medvetenhet som är svår att bära samtidigt som den är upplyftande. Allt är och existerar på en och samma gång. Det är detta som är livet som dränerar oss samtidigt som det lyfter oss.

Sedan snart ett år tillbaka arbetar jag i stort sett enbart med mitt företag. Det berikar mig att kunna hjälpa människor att läka och få livet tillbaka. Samtidigt är det hårt att inte kunna leva som förut. Jag känner mig mer isolerad från samhällets normer samtidigt som jag är starkare i mig själv. Jag tror på min förmåga att hjälpa, vara närvarande i samtal, att lyssna och förstå. Jag vet att jag hjälper många till underverk. och ändå kommer jag inte vidare själv. Jag känner mig dränerad ibland. Jag behöver få ladda om, jag behöver ensamhet och det är svårt att få till., och det är ibland svårt för andra att förstå. För när jag behöver mina stunder innebär det att jag måste ta tid från att kunna vara med någon annan. Jag vet att det gör att mina kära känner sig svikna när jag inte finns där hela tiden. När jag inte orkar svara, laga mat eller göra andras ärenden. Enligt samhällets normer är en mor och fru någon som ska tillgodose sin familjs behov, ibland oavsett vad det kostar med moderns hälsa. Och jag orkar inte vara den som ska stå stadig och ta hand om alla andra. Jag måste få vara i mina egna känslor tidvis. Jag behöver alltmer tid för att ladda mina batterier. Så samtidigt som jag måste få ladda så måste jag också arbeta för att få ihop mitt levebröd. Jag älskar det jag gör idag samtidigt som det tär att inte kunna ge familjen det materiella som de önskar få.

Så vart står jag nu? Jag vill kunna göra det jag älskar och är ruskigt bra på som innebär att ge människor nya förhoppningar och tro på sig själva. En tro som skapar den förändring de behöver för att läka livet. Jag vill göra detta. Men jag vet inte om jag är villig att offra mer. Jag sliter hårt, det ska gudarna veta för att företaget ska gå runt. Och jag är trött på att kämpa. Jag orkar inte kämpa mer. Just därför ger jag universum en vecka på sig att bevisa vad det är jag ska fortsätta kämpa för. Jag vill vara levnadsglad och närvarande när jag är hemma igen. Och det kanske inte går med allt kämpande jag måste göra med eget företag? Så för att fortsätta orka driva företag måste jag offra min familj? Och det är jag inte beredd att göra. Så slutar inte kämpandet här och nu så kommer jag att lägga ner göromål efter göromål och återgå till att arbeta som sjuksöterska i den traditionella vården. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Eva » Hur gick det sen?:  ””Att inte kämpa” tog jag till mig. Tack ❤️ Fysiska problem har hopat sig och med..”

  • Eva Forsberg » Hur gick det sen?:  ”Va bra!Verkligen skönt att höra! ”

  • Eva Forsberg » Min Historia:  ”Hej, Jag har inte träffat dig,men har tänkt att göra det. Men just nu verkar de..”

  • Katarina svensson » Min Historia:  ”Får tårar i ögonen när jag läser detta. Förstår att det tar på krafterna det du ..”

  • Anette » Dag 9 av 21 - Det blir lite enformigt:  ”Mmm just så ❤️”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln