När hjärnan slåss mot hjärtat

Den gamla jag är borta. Jag kan inte hitta henne längre. Jag håller på att få fram ett annat jag. Fasaderna har rämnat, maskerna plockats bort och förståelsen för vad som påverkar mig är synlig.  Jag vet inte riktigt vem den nya jag är än. Jag känner mig som en famlande tonåring som söker efter sin identitet på nytt. Den jag trodde att jag var rolig, skämtsam, sprallig och glad  är borta. Det som kommer fram är en djup, allvarlig och filosofisk kvinna. Är det den jag är? kommer den nya att accepteras?

För omvärlden bryr jag mig faktiskt inte, jag står för mitt arbete som jag gör, jag vet att jag hjälper på det bästa sätt som jag kan. När jag arbetar med företaget vet jag vem jag är. Där bara allt fungerar och går av sig självt. Jag vet mitt syfte, jag vet vad jag är kapabel till att utföra.

I privata, social sammanhang märker jag att jag har svårt att vara just social. Jag följer inte koderna längre om samtal om väder och annat kallprat. Jag känner mig tråkig. Jag känner mig malplacerad ibland när jag är så besatt av det jag gör. Det kallas väl arbetsnarkoman. Men det är en så stor del av den jag är att jag inte kan förbise det. Jag kan inte leva utan att vara ärlig mot mig själv. Ibland känns det rent ut sagt för jävligt att känna sig så driven av ett uppdrag som jag inte ens vet i mitt mentala sinne om jag kan åstadkomma. Hjärtat säger att det går men samtidigt blir psyket allt tröttare på vägen. En del av mig lever medan den andra dör.

Rädslan kommer nog alltid att finnas att jag kan bli lämnad ensam. Tänk om jag ligger där ensam och barskrapad? Vad kan jag åstadkomma då???
Jag vill inte ha något medlidande, jag gör mina egna val och får stå för det. Just nu har jag en fantastisk familj och vi har ekonomi att kunna klara oss. Tänk att en blir så otroligt rädd att förlora detta? Tänk om det inte går vägen. Tänk om hjärtat har fel? och det skall komma från en som står och predikar allt detta till klienter, kursdeltagare och vänner.....men det är först när vi erkänner våra rädslor som vi kan besegra dem.
Min rädsla: att stå utfattig  efter att ha följt mitt hjärta. Att ha tillfogat min familj smärta genom att drivas av något jag egentligen, i tanken, inte vet om det är sant. Ändå måste jag fortsätta för att ta reda på: tänk om det är sant...

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln