Är det typiskt svenskt att andra skall göra något åt dina problem?

Råkade ut för en händelse som får mig att fundera stort.
Mina döttrar råkar ut för att pojkar antastade dem i badhuset. Detta väcker moderlejoninnan till liv inom mig.
Jag spatserade in till badhuset och frågade helt enkelt vad man gör åt detta problem som tycks återkomma om och om igen under en kort period.
Svaret jag får från personalen är i det stora hela att man väntar på från ledningen att de skall ta tag i problemet för vad de skall göra

Jag fortsätter vidare till polisen och frågar vad som händer där i dessa ärenden. De kan gå in som civilklädda och kolla vad som händer och de för ärendet vidare till socialtjänsten.

Jag tänker då vidare vad socialtjänsten gör. De får antagligen in ärendet. Kan tala med pojkarna och deras familjer. men har kanske inte befogenheter att göra så mycket mer i just badhuset för det är heller inte deras ansvar.

Jag tänker vidare. Alla skickar ärendet vidare på något sätt. Ingen tar riktigt tag i det verkliga problemet - vad som faktiskt händer på badhuset. För det är väl badhusets sak att lösa? Eller är jag helt ute och cyklar då?

om vi då tänker ur ett bredare perspektiv om vad som sker i hela vårt samhälle. I vården till exempel bollas patienter fram och tillbaka för ingen vill ta ansvaret för just dennes problem.
I skolan försöker man förtvivlat få de barn som är utåtagerande att få byte av medicin för sin adhd tex. Istället för att lösa problemet där det är.
Vi skyller på att lagar och regler skall skrivas av någon annan som vi kan foga oss efter.
Alla skjuter sina problem ifrån sig.


Och om vi då går till varje enskild individ. Dig och mig. Vem skyller vi ifrån oss på? på vem lägger vi ansvaret att vi mår dåligt och att livet inte ser ut som vi vill?
kanske på jobbet, på maken eller makan, barnen är jobbiga, jag får inte ekonomin att gå ihop osv. osv

På vem lägger du ansvaret att du inte mår bra eller gör det du vill?
Är det typiskt svenskt att skylla problemet och ansvaret på någon annan? Är det osäkerhet som gör att vi inte vågar att sticka ut och ryta ifrån? Är det jantelagen som gör att vi inte tror att vi är värda att må bättre? Eller vill vi att någon annan skall lösa våra problem till exempel genom att ta en tablett för smärtan istället för att arbeta med orsaken? 
Jag är övertygad om att varje individ har kapacitet att lösa sina egna problem. Precis som badhuset måste lösa sitt problem, på deras nivå.

Har ni några synpunkter på detta? Jag tar gladeligen emot synpunkter och kommentarer.