Det är bara ord

Idag blev jag väldigt rörd när jag lyssnade på denna.
Jag började att skriva ner texten.
När jag gjorde det så såg jag att orden så väl beskriver mina rädslor.
Låten är otroligt vacker. Lyssna och läs texten

"Jag vet inte för vem jag skriver. Det är bara ord
Är det i handen det börjar eller i huvudet eller utanför mig själv

Jag vet inte för vem jag sjunger. Vem bryr sig om sånt
Det är bara små toner som flyger genom luften till ett öra någonstans

Det är bara toner. Toner som lever
Det är bara ord som redan finns
Det är bara toner. Toner jag lånat
Det är bara ord

Kanske såg jag min tanke flyga lite ovanligt högt
Kanske hade den väntat länge eller kanske föddes den just nu
Det är nånting i dina ögon eller i det du sa
eller var det i sättet som handen på min axel vilade så tungt

Dina steg över gruset gick långsamt. Bildörren som slog igen
Plötsligt satt jag här med pennan i min hand

Jag vet inte för vem jag lever men jag lever ändå
Kanske är det för ljuset i tunneln eller kanske bara för mig själv"


För nästan precis ett år sedan när jag var på en kursvecka på Kos i avancerad självkännedom (något av det bästa jag gjort i mitt liv) då var mina största rädslor att visa min sårbarhet och att jag skulle förlora mig själv om jag inte visade hur duktig jag var.
Dessa rädslor finns inte längre.

Istället är det detta som jag brottas med. Tankar om att det jag känner kanske inte stämmer. Känslan av att det är så starkt av vad jag skall göra att jag inte kan sluta.

"Jag vet inte för vem jag skriver. Det är bara ord"  Vilka är ni som läser bloggen och mina inlägg? Finns där någon? Berör jag någon med det jag förmedlar. Här och på sociala medier. Startar det jag delar med mig av npgot på djupet för den som ser och hör.

"Är det i handen det börjar eller i huvudet eller utanför mig själv" Ibland vet jag inte va alla ideér tankar och infall kommer ifrån. ibland känns det som att det kommer från mig- men var i kroppen börjar det? Ibland känns det som att det slängs in en tanke eller känsla i kroppen utanför mig. Som att någon bara petar in den där utifrån, Vad begär livet och universum av mig? Vad vill ni att jag skall göra. Är det något större som prompsar på. Är alla tecken och känslor riktiga.

"Jag vet inte för vem jag sjunger. vem bryr sig om sånt. Det är bara små toner som flyger genom luften till ett öra någonstans" Vem bryr sig om det jag kan förmedla? Sjunger jag för döva öron eller sätter sig mina budskap i er? Väcker det jag delar med mig av något nytt och spirande.

"Kanske såg jag min tanke flyga lite ovanligt högt." Kan jag nå alla de dömmar jag har satt upp? Är jag kapabel att bygga allt detta. Siktar jag för högt

"Kanske hade den väntat länge eller kanske föddes den just nu" Känslan i min kropp är att jag har rustats för detta hela livet. jag har alltid haft med mig mina egenskaper. Mitt unika jag är att kunna lyssna, känna och förstå det som finns utanför orden. Att se vad som finns bakom skalet. Tänk om det föddes just nu för adet är i min fantasi som jag skapar det nu?

"Jag vet inte för vem jag lever men jag lever ändå. Kanske är det för ljuset i tunneln eller kanske bara för mig själv"  Är mina drömmar( ljuset i tunneln) mitt livssyfte? Är jag ämnad för detta. Följer jag bara med i blindo. Är det bara meningen att jag skall ha all denna kunskap bara för mig själv?

Vi har alla rädslor stora som små. Vi är alla sårbara i perioder.
Genom att dela detta med er vill jag visa min sårbarhet och mina rädslor. Jag förlorar inte mig själv bara för att jag inte alltid är duktig.

Etiketter: sårbar

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln